Vi har väl alla varit där, när vi fått frågan om hur vi mår. Ett påhängt leende och “toppen” som svar, fast vi egentligen hade velat svara något annat. Ibland gör vi det kanske för att skydda oss själva, ibland för att vi tror ingen vill lyssna, ibland för att “privatlivet ska stanna hemma när vi är på jobbet”
Förr var jag "duktig" på att le och se glad ut fast jag mådde kasst inombords. Det kom från min uppfostran. Jag fick träna länge på att synka kropp och känsla, och är nu för tiden tydlig med vad jag känner. Av erfarenhet och med facit i hand kan jag inte låta bli att undra-hade kanske utkomsten i situationerna blivit annorlunda om jag svarat ärligt när tex chefen frågade hur jag mådde, eller familj och vänner? Det tror jag faktiskt i flera fall.
Allt hänger ihop. Om vi inte mår bra, ser vi saker med andra ögon, hanterar saker, tar beslut annorlunda, har sämre tålamod och förmåga att lyssna och förstå.
Man behöver ju givetvis inte berätta allt om man inte vill, men jag vill ändå slå ett slag för att oftare i alla fall svara ärligt ibland, att just idag är inte toppendag. Det i sig kan ge en liten frihetskänsla, och lätta på trycket, och kan också leda till en välbehövlig kram, klapp på axeln eller ett fint samtal. Det kan helt enkelt öppna upp för nya vägar när man svarar och gör saker man vanligtvis inte gör.
I min föreläsning tar jag upp livssituationer och hur det påverkar, sjuka föräldrar, sjukdomar inom familjen, barn som har utmaningar i skolan, psykiskt våld i relation, listan är lång…och framförallt ger jag verktygen till att hantera det och få en trygg arbetsmiljö samtidigt.
Idag kanske det är någon i din närhet som behöver en klapp på axeln.. .
Så fint formulerat! Jag hoppas också det snart är en självklarhet att våga svara att det inte är på topp vareviga dag. Så himla skönt!!